Moonlight - Kapitel 1

Kapitel 1

Jag rusade genom skogen så snabbt jag kunde. Våta grenar piskade mig i ansiktet, men jag kände dem knappt. Tårar strömmade ner för mina kinder men det märktes inte när regnet öste ner.
Jag visste inte vart jag var på väg, bara att jag måste långt, långt bort härifrån. Jag hörde min mammas skrik, ett skrik på hjälp. Skriket var så öronbedövande högt att det dunkade i mitt huvud.
Skogen hade inget slut. Jag sprang och sprang.
En våldsam hög klippa reste sig framför näsan på mig. Exakt den klippan hade jag sprungit förbi ett kort stycke tidigare, jag hade sprungit i cirklar. När jag tittade mig runt om kring kunde jag inte definiera vart jag var någonstans. Det fanns bara en sak jag kunde göra: fortsätta springa.
Jag hörde om igen mammas skrik på hjälp.

Jag vaknade med svetten i pannan och hjärtat hårt dunkande i bröstet.
Det hade varit en mardröm.
Jag gnuggade mig yrvaket i ögonen och plötsligt var jag inte trött längre, bara oemotståndligt törstig.
En vanlig tjej skulle kanske gått ner till köket och druckit ett kallt glas mjölk eller varför inte lite juice?
Men den här törsten var speciell. Det var bara en enda sak som jag kunde dricka för att stilla mitt starka behov. Mitt behov av blod.
Som alla vampyrer lever jag av blod. Men som alla människor lever jag på vanlig mat också. Det är lite komplicerat eftersom jag är ett så kallat halvblod, en korsning mellan människa och vampyr. Vår sort var ytterst ovanliga och själv kände jag bara till en person som var som jag. Jag hade träffat honom en gång i mitt liv, vid det stora kriget som var för 6 år sedan. Kriget uppstod på grund av mig. På grund av mig kunde alla jag älskar råkat illa ut. Men som tur var klarade sig alla. Sedan dess hade inget sådant hänt i mitt liv. Så varför drömde jag för andra natten i rad om att mamma skrek på hjälp? Jag kunde inte svara på det. Det var exakt samma dröm som igår natt.
Min faster Rosalie kom in i rummet. Hon var som vanligt väldigt snäll och ödmjuk. Jag beundrade henne så mycket. För hennes skönhet och godhet. Hon hade alltid ställt upp för mig redan innan jag var född. Om det inte vore för henne hade de kanske tagit bort mig från mammas kropp. Jag var ett monster som tog livet av mamma inifrån. Det är hemskt men ändå så gulligt av mamma att offra sitt liv för min skull, eller ja i alla fall sitt mänskliga liv.
-Borde inte du sova, hjärtat? Frågade Rose med sin vackra röst och sitt varma leende. Jag berättade allt om min mardröm för Rose. Hon lyssnade som alltid väldigt bra och gav ibland några helhjärtade kommentarer. Sedan strök hon undan en bronsfärgad lock från mitt ansikte och pussade mig på pannan. Jag kramade henne hårt.
-Mamma är väl okej va? frågade jag och Rose nickade lugnt. Jag gav en lättad suck.
-Borde du inte prata med dina föräldrar om drömmen Nessie? Du har ju drömt den två nätter nu, sa Rosalie allvarligt i den lugna och varma tonen som hon använde när vi pratade ensamma. Jag hade självklart berättat samma sak igår natt och Rosalie hade gett mig ett förtroende på att inte berätta för någon och det var inte lika lätt som det låter eftersom pappa har en särskild vampryrtalang som gör att han kan läsa tankar, alla tankar utom mammas. Både Rosalie och jag fick akta oss noga om det var något han inte fick få reda på.
-Jag ska men inte än, och du har lovat att inte berätta något! Sa jag och tog upp ett varnande pekfinger. Rosalie log och drog lekfullt upp händerna i försvar.
-Jag har inte sagt, ELLER tänkt på något som inte får berättas, det lovar jag, sa hon.
-Du behöver inte lova något, jag tror dig, sa jag och log samtidigt som munnen omedvetet öppnades i en gäspning.
-Du borde sova nu. Bella och Edward är ute och jagar men de kommer nog snart tillbaka och jag måste dessutom hitta på något bra att tänka på för att skydda dina små hemligheter, sa Rosalie lättsamt. Men jag visste att hon var allvarlig. Jag gäspade igen. Det var en av många nackdelar med att vara hälften människa. Jag var tvungen att sova, vilket ingen annan i min vampyr familj behövde. Rosalie berättade att hon just hade jagat och det vattnades i munnen på mig. Men jag visste att det inte var den baktanken hon hade haft när hon sa det, för hon tittade längtansfullt mot mitt bröst.
-Får jag? Frågade hon lent. Jag nickade och hon la örat mot mitt bröst. Långt därinne hörde hon dunkande ljud. Rosalie älskade att lyssna till mitt hjärta som slog regelbundet innanför huden.Var hon för törstig ville hon inte lyssna eftersom att hon trodde att hon kunde förlora kontrollen över sig själv men vid alla andra tidpunkter var det att lyssna till mitt hjärta som hon gillade mest med att jag var ett halvblod. Rose hade älskat att vara människa, det visste jag. Och hon hade alltid velat ha barn. Men efter den natten hon gick i en mörk gränd och blev biten hade det blivit omöjligt, för vampyrer kan inte föda barn. Hon var min gudmor och det var jag evigt tacksam över.
I samma stund när jag tänkte det kom mamma in i rummet med pappa bakom sig.
-Sover inte du? Frågade mamma och tittade med en kärleksfull blick på mig. Sedan rynkade hon på ögonbrynen och himlade ögonen. Hon hade sett Rosalie sitta med örat tätt tryckt mot mitt bröst och hon, liksom alla andra visste vad det betydde.
Rose tog bort sitt huvud och jag såg att hon tänkte intensivt på någonting. Och jag visste mycket väl varför. Jag tänkte bara på mitt hjärta för att stänga pappa utanför mina tankar.
-God natt sötnos, jag går hem till Emmet nu, sa Rosalie och kysste varsamt min panna. Sedan lämnade hon rummet med en misstänksam blick från pappa bakom sig. Mamma såg den och lät mig och pappa prata ostört.
-Säg till när ni är klara så att jag kan säga god natt till Renesmee, sa mamma och gick ut ur rummet.
Jag såg på pappa och han på mig en stund innan han började prata.
-Nå vad sa du och Rose till varandra då? Frågade han med ett roat ansiktsuttryck. Jag slog snabbt undan tanken på dröm, men jag tror att pappa hann uppfatta den för han sa:
-Du vet väl att du kan berätta allt för mig och din mamma. Det var inte en fråga så jag gav en suck till svar. ”Måste du alltid vara så överbeskyddande?” tänkte jag medvetet i tankarna.
-Jag är bara rädd om dig gumman, gav han som svar på det jag nyss tänkt. Jag gäspade högt som en påminnelse att jag måste sova.
-Och bara så att du vet, jag och din mor är också väldigt glada över att vi valde Rosalie som din gudmor, sa pappa och gav mig en god nattkram. Sedan gick han ut ur rummet.
”Typiskt han hade hört det där… undra om han hörde något mer?” tänkte jag men slog snabbt undan dem ifall att pappa stod där utanför och lyssnade.
Utan att knacka kom mamma in i rummet. Hon log sitt vackra leende emot mig.
-Jag ville bara säga god natt älskling, sa hon och bäddade ner mig i sängen. Hon smekte min kind och blåste i mitt öra så att det kittlades. Jag fnittrade till.
-God natt mamma, sa jag och kramade henne.
-God natt min Renesmee, sa mamma och pussade mig i pannan som nu var lite fuktig efter allt pussande. Jag knuffade retsamt undan henne torkade av pannan med handen. Mamma log och gick ut, men stannade i dörröppningen.
-Om du vill prata om något så finns jag alltid här för dig, sa mamma och tittade med allvarliga ögon på mig. Typiskt! Pappa hade berättat för henne om vad han såg i mina tankar.
-God natt mamma! Sa jag som en gest att hon skulle gå ut. Mamma log och gick ut utan att stänga dörren precis som jag ville.
Efter bara 10 minuter somnade jag och sov resten av natten som en sten.